11.2.2026 3 min lukuaika

Koisot valtaavat vihannesmaita

Name: Agency Leroy
Price range: $

11.2.2026 3 min lukuaika

Mustakoiso on viime vuosina yleistynyt Etelä-Suomessa, ja sen leviämistä ovat vauhdittaneet sekä kasvinsuojeluainemuutokset että lämpenevä ilmasto. Samalla pelloille on alkanut ilmestyä myös haitallisempi tulokaslaji, kehtokoiso, jonka tunnistaminen mustakoisosta on haastavaa. Molemmat myrkylliset lajit aiheuttavat merkittäviä riskejä erityisesti tuoreherne- ja perunaviljelyksille, minkä vuoksi torjunta ja lajintunnistus on tärkeää hallita ajoissa.

Kuva 1. Mustakoiso kuuluu samaan koisokasvien heimoon kuin mm. peruna, tomaatti, paprika ja munakoiso.

Mustakoiso vahvistuu ja haitallisempi kehtokoiso tekee tuloaan

Mustakoiso (Solanum nigrum) luokitellaan Suomessa muinaistulokkaaksi, mutta viime vuosina se on alkanut yleistyä erityisesti Etelä-Suomessa. Kasvia on nähty satunnaisesti peruna- ja porkkanapelloilla jo 2000-luvun alkupuolelta lähtien, mutta vasta nyt sen leviäminen näyttää selvästi kiihtyneen. Yhdeksi syyksi on arveltu sitä, että linuron-tehoaineen käyttö kiellettiin kasvinsuojelussa vuonna 2017 ja mustakoiso on saanut sen jälkeen aiempaa enemmän jalansijaa.

Ilmastonmuutos avaa ovia myös uusille rikkakasveille. Yksi näistä tulokkaista on kehtokoiso (Solanum nitibaccatum), suhteellisen tuore vieraslaji, joka on vasta hiljattain alkanut ilmaantua suomalaisille pelloille. Vaikka se ei vielä esiinny yhtä laajasti kuin mustakoiso, sen tiedetään olevan haitallisempi ja leviävän aggressiivisesti.

Sekä mustakoiso että kehtokoiso ovat molemmat yksivuotisia lajeja, jotka kuuluvat samaan koisokasvien heimoon kuin mm. peruna, tomaatti, paprika ja munakoiso. Koisojen marjat ovat myrkyllisiä ja siksi ne ovat erityisen haitallisia tuoreherneviljelyksillä. Marjoja on mahdoton lajitella pois hernesadosta ja aiheuttavat näin myrkytysriskin. Perunalla koisot aiheuttavat lisähaittaa ylläpitämällä perunan tauteja, kuten perunaruttoa.

Lajien erottaminen vaikeaa

Mustakoisoa ja kehtokoisoa voi olla vaikea erottaa ulkonäöllisesti toisistaan ja ne voivat myös risteytä keskenään.

Mustakoison varret ja lehdet ovat yleensä kaljut, mutta karvaisiakin alalajeja löytyy. Väritykseltään mustakoiso on violettiin vivahtavan vihreä ja sen marjat ovat himmeät tai heikkokiiltoiset. Marjojen suojuslehdet ovat pienemmät kuin kehtokoisolla.

Kehtokoison varsien ja lehtien karvoitus on tiheämpää ja pidempää kuin mustakoisolla. Se on väritykseltään vaaleamman vihreä. Marjat ovat kypsänä voimakaskiiltoisia ja ne ovat suojuslehtien ympäröimänä, ikään kuin kehdossa.

Kuva 2. Mustakoison varret ja lehdet ovat yleensä kaljut ja sen myrkylliset marjat ovat tummanväriset, himmeät tai heikkokiiltoiset.

Torjunta kannattaa aloittaa ajoissa

Viljelijän kannattaa perehtyä koisojen torjuntaan ennen kuin ne valtaavat lohkon. Jos koisokasvi on päässyt viljelmälle, tulisi sen siemenlevintä estää. Luomuviljelyssä ainoa torjuntakeino on kitkeä kasvit ennen kuin ne ehtivät siementää.

Viljoja sisältävä viljelykierto on koisojen hallinnan kannalta hyödyllinen. Viljat kilpailevat hyvin koisojen kanssa ja viljojen herbisidit tehoavat myös koisoihin.

ULRIKA-hankkeessa tutkitaan valmisteiden tehoa

Luonnonvarainstituutti (Luke) toteutti kesällä 2025 yhdessä Apetitin kanssa herneellä ja porkkanalla torjuntakokeita, joissa vertailtiin herbisidistrategioita. Kenttäkokeet tehtiin Köyliön Vanhakartanon lohkolla, jolla koisoja esiintyi runsaasti. Kokeet olivat osa Maa- ja metsätalousministeriön rahoittamaa ULRIKA-hanketta (2025–2027).

Kuva 3. Pentti Ruuttunen (Luke) esitteli tammikuun 2026 Kasvinsuojelupäivässä koisojen torjuntakokeiden tuloksia.

Kokeissa herbisidit tehosivat hyvin koisoihin. Erityisesti klomatsonia sisältävät valmisteet olivat tehokkaita. Tosin olosuhteet kosteassa hietamaassa olivat herbisidien teholle erityisen suotuisat ja herbisidikokeita pitäisikin toistaa myös multamailla.

Kesän 2025 kokeissa testattiin myös viivästettyä kylvöä, mutta sillä ei ollut vaikutusta ainakaan tässä tapauksessa, kun koisojen tiheys lohkolla oli suuri.

Skattor invaderar grönsaksodlingarna

Nattskatta (Solanum nigrum) räknas i Finland som en arkeofyt, dvs. en förhistorisk kulturväxt, men under de senaste åren har den blivit allt vanligare i de sydliga delarna av landet. Sedan början av 2000 talet har den då och då dykt upp på potatis- och morotsåkrar, men först nyligen har den börjat sprida sig i allt högre grad. En möjlig förklaring är att användningen av linuron förbjöds som verksamt ämne inom växtskyddet år 2017, och att nattskatta sedan dess har kunnat etablera sig allt lättare.

Klimatförändringen öppnar också dörrar för nya ogräsarter. En av dessa nykomlingar är bägarnattskatta (Solanum nitibaccatum), en relativt färsk främmande art som först på senare tid har börjat dyka upp på finländska åkrar. Även om den ännu inte förekommer lika allmänt som nattskatta är den känd för att vara mer skadlig och sprida sig aggressivt.

: Nattskatta (Solanum nigrum) räknas i Finland som en arkeofyt, dvs. en förhistorisk kulturväxt, men under de senaste åren har den blivit allt vanligare i de sydliga delarna av landet. Sedan början av 2000 talet har den då och då dykt upp på potatis- och morotsåkrar, men först nyligen har den börjat sprida sig i allt högre grad. En möjlig förklaring är att användningen av linuron förbjöds som verksamt ämne inom växtskyddet år 2017, och att nattskatta sedan dess har kunnat etablera sig allt lättare.
Klimatförändringen öppnar också dörrar för nya ogräsarter. En av dessa nykomlingar är bägarnattskatta (Solanum nitibaccatum), en relativt färsk främmande art som först på senare tid har börjat dyka upp på finländska åkrar. Även om den ännu inte förekommer lika allmänt som nattskatta är den känd för att vara mer skadlig och sprida sig aggressivt.
Både nattskatta och bägarnattskatta är ettåriga arter som tillhör samma potatisväxter som till exempel potatis, tomat, paprika och aubergine. Skattornas bär är giftiga och därför särskilt skadliga i ärtodlingar. Det är i stort sett omöjligt att sortera bort bären från ärtskörden, och de utgör därmed en förgiftningsrisk. I potatisodlingar orsakar skattor dessutom extra skada genom att upprätthålla potatissjukdomar såsom bladmögel.
Bild 1. Nattskattan är släkt med bland annat potatis, tomat, paprika och aubergine
Svårt att särskilja arterna
Det kan vara svårt att skilja nattskatta och bägarnattskatta från varandra enbart till utseendet, och de kan dessutom korsas med varandra.
Stjälkarna och bladen hos nattskatta är vanligtvis kala, även om det finns underarter som är mer håriga. Till färgen är de gröngula med en svag violett ton, och bären är matta eller svagt glänsande. Foderbladen runt bären är mindre än hos bägarnattskatta.
Bägarnattskattan har tätare och längre hår på stjälkarna och bladen än nattskatta. Den är även ljusare grön till färgen. Bären är starkt glänsande när de är mogna och omges av foderblad som bildar ett slags bägare runt dem.

Bild 2. Nattskattans blad och stjälkar är ofta kala och de giftiga bären är mörka och svagt matta eller glänsande.
Bekämpa innan det är för sent
Det lönar sig att påbörja bekämpningen av skattor i god tid innan den tar över odlingen. Om växten redan har etablerat sig på åkern bör man förhindra att den sprider sina frön. Inom ekologisk odling är det enda bekämpningssättet att rensa bort plantan för hand innan den hinner nå fröstadiet.
En växtföljd som innehåller spannmål är fördelaktig för att hålla skattan under kontroll. Spannmålen konkurrerar effektivt med skattor, och spannmålens herbicider har också god verkan mot dessa ogräs.
ULRIKA-projektet undersöker preparatens effekt
Naturresursinstitutet (Luke) genomförde sommaren 2025 tillsammans med Apetit bekämpningsförsök i ärt- och morotsodlingar där olika herbicidstrategier jämfördes. Fältförsöken utfördes på Köyliön Vanhakartano där förekomsten av skattor var riklig. Försöken ingick i ULRIKA projektet (2025–2027), finansierat av Jord- och skogsbruksministeriet.

Bild 3. Pentti Ruuttunen (Luke) presenterade resultaten från försöken med bekämpning av skattor vid Växtskyddsföreningens årliga seminarium i januari 2026.
I försöken hade herbiciderna god effekt på skattorna. Särskilt preparat som innehöll klomazon visade hög effektivitet. Förhållandena i den fuktiga sandmojorden var dock ovanligt gynnsamma för herbicidernas verkan, och därför borde försöken upprepas även på mulljordar.
I försöken 2025 testade man också fördröjd sådd, men effekten förblev mycket liten eftersom skattornas förekomst på skiftet var så pass hög.